Så...

Den siste fabriks-mohikanen (Micke, M:et i MAO) sluter så äntligen upp här på bloggen. Idag är produktionstakten i fabriken ganska låg, men igår var, som redan nämnts, en grymt fin kväll med Elin som gav oss en första inblick i Mongoliet, och gjorde det med värme och inlevelse som spreds över alla oss andra som var med. Tack för det! Nu vill man ju åka dit på stört och 'vinda' (för etymologisk kännedom om det verbet hänvisas till nämnda Elin).

Tyngdlyftartävlingen ja... jag var där en kort stund, och gick därifrån med en vacker känsla av att ha ha bevittnat en fundamentalt annorlunda företeelse än det jag vanligtvis stöter på i mitt vardagliga liv. Det är nåt fantastiskt ball med att se människor lyfta grymt tunga saker över huvudet, stå still och låtsas som ingenting, vänta på signalen som tillåter dem att släppa ner nämnda tingest på golvet igen (med en icke försumbar duns) bara för att i och med denna bedrift veta att de nästa gång förväntas lyfta nåt ännu tyngre! Är det analogt med att spela svårare och svårare låtar på ett instrument?

Jag tror att det kanske kan vara det... Progression som progression.

Nu stundar musik/ord-skrivande/lyssnande/läsande med klara, kaffe i februarimörkret (kanske lösgodis? som vore vi barn på nytt) och djupandning (jag jobbar på det...). På återläsande!

/micke

Skitfin Mongoliet-session i går, Elin var verkligen bra på alla sätt och vis, tack! Efter det spårade det dock ur. Mina öron växte och växte tills jag till slut var en kastrull, alltså full som en kastrull. Sedan kom André på att vi skulle gå ut, enligt Anna hade han mycket tunna skäl, men vidden av denna tunhet kom inte till min kännedom fören det var för sent. Tio minuter senare satt man där på Backstage. Efter två öl.. ajajaj. Så.. jaja.

Idag har jag varit funktionär på en av min fars många tyngdlyftartävlingar. Det kan låta trist, men det är det icke! Hoppas jag får med mig MA dit nu när jag åter ska dit och fungera.. Men bakfylla och tyngdlyftning kan vara det nya..

/Olle