34 lussekatter och 1 lussemask blev dagens skörd. Yumm..

Ok. Frågan är om man vet eller kan göra en rimlig bedömmning av huruvida man bör ta sitt liv. En filosof sa enligt vad jag hörde i efterhand att man bör ställa upp följande överslagsräkning: Om den sämsta tänkbara realistiska prognosen är sämre än att inte finnas till, då bör man ta sitt liv. Så tror jag det var. Men faktum är nog tyvärr att ingen person hittils gjort ett sådant överslag. Människor som tar sitt liv, rätt eller orätt, gör det nog av en mycket överväldigande känsla av hopplöshet. Eller fan, jag vet inte, ju.

Men tillbaka till ämnet, som inte ännu presenterats ordentligt. Jag tror en nyttokalkyl vore rimlig. Nu gäller det närmast min egen nytta, alltså den nytta jag gör/inte gör. Det är ju otroligt stor chans att en person som jag gör mer, kanske mycket mer, skada än nytta på det hela taget. Har du tänkt på det? Jag gör inga större insatser för flera människor, som påverkar deras välbefinnande till det bättre. Tvärt om är jag i vissa avseenden säkert rätt bra på att vara dryg och jävlig mot en massa människor. Det tror jag är ett rimligt antagande. Jag har inte särskillt många intima relationer i vilka jag skänker någon vidare trygghet/stabilitet.. Mina överiga relationer vårdar jag knappt alls.. Jag kostar otroligt mycket pengar och har väl under mina snart 29 år inte jobbat ihop till ens lite av den kostnaden, dessutom har jag väldigt lite lust att göra det. Kanske måste man jobba ihop sin egen kostnad innan man sticker...

Jag skulle säkert kunna fortsätta så här ett bra tag. Varför? Kanske för att jag tror det kan hända nått i mig om jag håller på. Men kanske är jag inte en så mycket värre kålsupare än många andra. Om det är fler som gör nyttokalkyler kring sitt eget frånfälle kan ni väl höra av er?

Nu kanske jag ska sova. Fan, nyss låg jag och kunde inte ligga still i min säng för att Carter svängde vansinnigt, nu känns det inte så svängigt längre.. Äh, jag får väl sätta på "Cornbread"..

sov gott

/Olle, på sitt rum, lånandes internet..

Här har vi nåt:

Dr Åsa om beroende

Obehagligt men lärorikt. Håll tillgodo!

Klockan är 23:10.

Jag sitter och lyssnar på den här musiken. 

Micke dyker upp. Enligt egen utsago desillusionerad. Han har sovit sedan kl 20:00. Vaknar och undrar vad det är som låter. Det undrar faktiskt jag också lite. 

Tidigare ikväll tittade jag på det här klippet. 

Nu har ni viss inblick i mitt/fabrikens liv. Roligare än så blir det inte. Vilket ändå är ganska roligt. 

------------------------------------------------------------

Igår hade vi familjedag. Familjedagen härrörde i sin tur ur en spontan familjekväll, kvällen innan. Inte så ofta vi sitter uppe sent runt köksbordet och tjabbar, bara fabriksledningen, men det hände alltså. Familjedagen gick hursomhelst ut på att jag skulle köpa strumpor. Låter det tunt? Ja. Det var tunt. Så tunt att det hela urartade och vi hamnade på systemet. 

Om jag köpte några strumpor? Jo jo.. visst. De är jättefina.

Nu är det dags.

Valvaka.

EN av oss ska vaka iallafall. 

Jag kanske släpar mig upp i ottan, typ 05.00, för att glutta på läget. Man är ju ändå nyfiken. Det är ju ändå en stor sak. 

Vad ska man tro? Kan McCain lyckas? Ska man förbereda sig på det för att slippa deppa ihop helt? 

Det finns ju bara ett godtagbart alternativ. Det vet ju alla. Egentligen. Det vet t.o.m Ulf Lundell, det är jag nästan helt säker på. 

Vi ses imorgon, i den nya världen.  

/Anna 

...att bo i kollektiv.

1.  När man köpt en chipspåse och svullat i sig 75% alldeles på egen hand så är det någon annan som äter upp resterande 25% innan man kommer på tanken att dra i sig det också.

2.  När man glömmer nyckeln är det alltid någon annan som antingen är hemma eller kan låna ut sin. 

3. Tänker man "vad gott det vore med kaffe" så hör man, sekunderna senare, det puttrande ljudet från kaffebryggaren, för att någon annan har hunnit före. 

4.  Blir man sugen på vin finns det alltid en bag-in-a-box att snylta av.

(stryk det sista)

/Anna