Det har varit en sk. "hård helg". Det innebär i det här fallet intagande av kopiösa mängder rödvin efter klockan tolv. Ja, där har ni själva definitionen på idioti. Som en annan bekant sa, om man kommer på idén att dricka vin på en efterfest eller liknande så är man liksom för full för att dricka vin, det är nått slags självevident dumt med det där..

Men det var en galen kväll i går på bla. Cocosklubben med svår musik och ett jävla dansgolv som liksom stod på sig trorts att Johan och Albin (Ström) gjorde sitt i vanlig ordning bästa för att förvirra publiken och INTE ge den vad den ville ha (förutom en Ace of Base-låt, vi tror det var All that she wants). Men sedan bär det av till svår efterfest med många roliga och oroliga inslag. Vi behöver inte ta alla detaljer, vi närmare eftertanke, INGA detaljer. Men jag kan väl nämna att Daniel Näsman får anses vart fullast den kvällen.

Sedan fick jag iddag "ner" ytterligare en Live-DVD med Dave Matthews, inte med band, utan med Tim Reynolds. Jag satt i soffan medan Dave sjung om sin syster. Då tänkte jag på min syster och grät en skvätt. Karin, jag saknar dig.

Olle, på sitt rum, bakfylleemo.

Jag vill bjuda på lite uppdatering av stadsparkens status. Vildvinet är en trevlig höst-barometer.

Jag har spenderat stora delar av denna söndag i sängen, tittandes på Sex and the city - the movie. En liten recension kommer nu att följa:

Bland de första tankarna var: HERREGUD vad ytligt.. pimpinetta dockor på höga klackar som i stort sett bara bryr sig om dyra märkesprylar och eventuellt att hitta erotisk kärlek. Hello? Men, efter ett tag, när jag låtit mig själv imponeras av deras kläder - för det är väldigt snyggt och läckert att se på, på samma sätt som det är kul att titta i en modetidning eller ett inredningsmagasin - så drabbas jag också av ett möjligt budskap i storyn: hur bräckliga relationer är. Det är något både vackert och sorgligt med det. Så jag gråter lite. Känslor av svek, övergivenhet, ensamhet är svåra att värja sig mot. Liksom känslor som "den stora kärleken", förlåtelse, ärlighet och trofasthet.

Vi pratade lite om det på väg hem från ICA: är Sex and the city samhällskritik? Kritik mot det ytliga, märkesfixerade osv? Jag tror inte det, vad tror du?

Det ultimata beviset på att det fortfarande är mer sommar än vinter:

Igår slogs jag av det svåra i att diskutera mer eller mindre seriösa ämnen med människor man inte känner. Vilken kontext man kommer från spelar en jätteroll. Och då samtidigt, om man bara får lite kläm på personerna man diskuterar med, hur deras språk funkar, vilken bakgrund de har socialt, utbildningsmässigt m.m., så är väldigt mycket också vunnet. Jag satt med i en diskussionsgrupp igår där tio människor deltog - människor som inte känner varandra alls - och missförstånden stod som spön i backen, åtminstone närapå. Tekniker, humanister, socialarbetare, chefer, nya studenter.. en riktigt blandad grupp. Spännande det där med kommunikation människor emellan. Samtidigt insåg jag också vilken trygg samtals-grund man byggt upp tillsammans med de människor man umgås med mest. Det känns nästan som fusk, alternativt lathet, att ha det såpass lätt när det kommer till att förstå de människor man har omkring sig. Jämfört med erfarenheten igår alltså.

Trevlig lördagkväll!

/Anna 

Ja, vi tittar på film. Eller, som det visade sig, en miniserie i två delar. "The Andromeda Strain": Skit. Men jag ska se klart andra halvan i morgon, för det ska tydligen bli värre i slutet.

Så. Nu undersökning. Hade en kort ordväxling förut med en bekant där jag implicit framhöll (inderförstådde) det geniala i zombiefilmgenren. Jag möttes av explicit oförstående och i stället framhölls kostymdramats kvalitéer. Hur det nu är eller inte är med den saken gör jag nu en ny undersökning, helt utan kostym-inslag: Den bästa zombie-filmen.

/Olle, på sitt rum

Såhär ser det ut en vanlig sketen onsdag i Fabriken. Slappt. Lågintensivt. Småförkylt. Ostädat. Dåligt manus. (filmen alltså, de ligger o glor på film..).

Själv har jag ätit kikärtor en och en med fingrarna, lyssnat på en kompis som läst dikter i telefonen och ska nu ta en dusch. Hepp! 

Fabrikenbloggen goes bilddagbok.