´Björk

12 december 2008 13:02

Jag känner att jag vill kommentera, det här inlägget berör mig någonstans men jag vet inte riktigt hur.

Hmm, jag vill gärna skriva en klockren kommentar men så jag får kanske återkomma.

catice

12 december 2008 13:43

Nej jag håller med föregående kommentator, svårt att skriva klockren kommentar.
Däremot träffade Olle mig klockrent mitt i nyllet när han skriver om den där känslan som infinner sig alltför många nätter i mitt hem "nej, jag vill ju inte bli medvetslös nu, jag har ju inte gjort nått vettigt idag.." Men vad gör man då för att ha gjort nåt vettigt innan sängen? Jo mera ovettiga saker förståss! Nåväl det kanske ändrar sig när man börjat jobba... eller är det bara en illusion jag har om att det "goda livet" kommer bara jag gör så här och såhär...?

Björk

13 december 2008 02:17

Nu är jag tillbaka, lite full. Tankarna kommer lite annorlunda till mig då. Lite klarare ibland tycker jag eller så känns det bara mer tryggt att ge uttryck för de när man är smått onykter och hämningarna har släppt lite.

Jag har läst inlägget igen och jag fastnar framför allt för ditt beskrivande av hur det är att var trummis. Hur viktigt ”time” är. Hur viktigt det är att hålla rätt takt och rytm. Jag tror att det är för att jag känner likadant. Alltså inte om hur viktigt det är att hålla rätt takt i ett musikstycke eller så.

I livet är det, som jag upplever det, otroligt viktigt att hålla samma rytm och takt som de man umgås med. De man trivs bäst med är de som är på samma nivå, i samma tid och rytm. Man har en basrytm som man utgår från. Där måste man vara i samma takt som de man umgås dagligen med tror jag, annars så blir det knas (Vi växte ifrån varandra). Det kan vara så att man är i samma rytm men att det bara beror på att man har gjort någon svår grej för att man vill imponera på personen i fråga, sen fortsätter man att över eller underkompensera. När man inte gör det längre märker man att det inte är lika kul att umgås längre, för att man helt enkelt lever i olika rytm (Därför kanske det är bäst att vara ”den man är” när man träffar någon så att man slipper kompensera efteråt).

Sen kan man ha olika dagsrytmer. Ena dagen så är man i toppform och har ett högt tempo och sen när man möter någon vän som för tillfället spelar på ett lugnt och lågt tempo så kanske man inte lyckas få ihop det till något homogent utan att det skär sig. Detta kan påverka dagsrelationen men inte hela vänskapsrelationen.

Fan vad jag flummar...men flum kan vara bra ibland, om inte annat så fyller jag ut ganska mycket av kommentarsfältet, mwoahaha.

Nu är mitt rytm låg, måste sova. God natt på er alla nattsuddare och övrigt slödder. Ha en bra natt.

Anna

13 december 2008 03:41

Johan, det där var vackert. Jag har just tappat/vält/puttat ca 15 mackor utför bordskanten och kanske därmed inte är berättigad att skriva något här. Men ändå. Det var vackert. Sov gott.

Martina

14 december 2008 00:22

Johan, jag håller inte med.

Staffan

14 december 2008 12:04

själv så brukar jag inte se det där johan skriver om som tidsrytmer utan snarare vilken energi man har. Nu är vi dock bortom den olle avsåg från början?

Två personer med olika energi som umgås intimt med varandra (inte i större sällskap osv) som har olika energilägen kan behöva kompensera en massa för att det ska funka och bli gött. Det kan vara gött om båda gör uppoffringen/ansträngningar att justera från utgångsläget. Men ibland träffar man folk som vägrar justera utan verkar mena att sin egen "väg" är den rätta på alla plan. Även hur man umgås med andra människor osv. Då är det inte lika kul att justera själv. Bara anpassa sig. Sådana förhållanden blir sällan bra, vänskapsförhållanden, "kärleks"förhållanden eller vad som helst.

Ok, själva poängen med att använda energi (som väl är nåt fysikaliskt uttryck) är att om man justerat för mycket och för länge så ger detta fysikaliska effekter (mental->fysiska), lite smått deprimerad.