Första Maj till ära har vi vänsterbesök i bloggen. Förutom alla gånger vi själva vänsterbesöker vår egen blogg. Alltså har vi externt vänsterbesök. Susanna Jakobsson är engagerad i nystartade Studentvänstern vid Örebro Universitet och också engagerad i kommande Örebro ETC. Över till Susanna alltså:

/Ledningen  

-----

Som fredagsgäst här på fabriken tänkte jag kåsera kring det här med förväntningar…

Jag har nämligen tänkt mycket på hur förväntningar stänger inne både kvinnor och män i redan förutbestämda könsroller. När farsan under ett familjefika frågar min pojkvän Micael om han har varit på Clas Olsson eller Jula på sistone är det för att han förväntar sig att gubbar/män ska gå till just de affärerna. Det spelar ingen roll att Micael har händer lika känsliga som en konsertpianist och aldrig mekar med bilar. Han ska ändå passa in i mallen för vad det innebär att vara man. Det är synd eftersom det hindrar oss från att vara de vi själva vill vara. Och det hindrar oss från att se andra som de är.

I höstas bestämde jag mig för att göra slag i saken och lära mig byta däck på min bil. Men det slutade med att min bror dök upp och fällde kommentaren:

-”Du har ju en man som kan göra det åt dig”, varpå han skrattade rått. Om det ska vara så svårt att få göra vardagliga saker som att byta däck på sin egen bil utan att bli hånad, hur svårt är inte andra saker då, som att till exempel arbeta på en mansdominerad arbetsplats?

En annan situation som tyder på att vi ofta bär på falska förväntningar utspelade sig i vårt badrum. För fyra veckor sedan fick vi besök av hantverkare som rev upp vårt toalettgolv eftersom det rann in vatten hos grannen. Hantverkar-Hans, en lång och ranglig, mörkhårig man i 45 årsåldern, satte in en stor varmluftsfläkt i badrummet som susade och brusade ett par veckor framåt.

Under en av de mornar då Hantverkar-Hans som vanligt ringde på alldeles för tidigt, för en student, tog min pojkvän Micael sitt ansvar och kallpratade lite med honom. 

”Det är ett jävla skit att det ska behöva vara sånt fuskbygge det här”, sa Micael. ”Segt att behöva vara utan dusch”, fortsatte han. 

 ”Ja det är ju inte för roligt att gå upp på vinden o duscha, sen är det ju värre för tjejer o så”, sa Hans till svar.

Det var alltså värre för mig än för Micael? Varför då? För att jag är skitigare än min pojkvän och behöver skickas genom högtryckstvätt för att bli ren, eller? Visst, tjejer har mens men kom igen. Micael är värsta miljöboven och står i duschen och såsar tills huden faller av medan jag är nr. one på att duscha snabbast i hela stan, jag lovar.

Jag tycker att förväntningar är intressanta eftersom de är mer dolda än krav. Krav kan du ofta bemöta medan förväntningar bara finns där. Det kan handla om att någon ser på dig med förväntan i blicken. Du känner att personen förväntar sig något men kan inte sätta fingret på vad, och ändå påverkar det dig. Det trista är ofta att man inte heller är medveten om vilka förväntningar man har på andra. På så sätt hjälper man till att skapa vissa förväntningar och riskerar att negligera andra.

/Susanna Jakobsson- Studentvänstern Örebro Universitet

..innehåller en lång artikel om mäns våld mot kvinnor skriven av Mårten af Ekenstam, ordförande i Mansjouren i Stockholms län. Han skriver bra och eget om mäns våld. Han skriver så att jag förstår, jag som är man och lever om inte i så nära mäns och pojkars aggresivitet, på gymet, på gården (de här jävla grannbarnen alltså), i mig själv..

Han skiljer mellan fyra typer av våld som han lånat av en norsk stiftelse som har lång erfarenhet av att jobba med mäns våld mot kvinnor, "Alternativ til vold". Dessa fyra typer av våld är Sexualiserat våld, materiellt våld, latent våld, psykiskt våld.

Jag tror det är när man börjar granska företeelsen våld med lite finare intellektuella instrument som man ser hur våld, eller hot om våld, genomsyrar vardagen, nu såväl som under uppväxten. Inte minst den ltenta kategorin tror jag är dold allt som oftast. När en vän eller en far får et utbrott någon gång, slår sönder något i hemmet (materiellt våld) markerar det ett hot, ett latent hot om att det kan finnas ett påtagligt fysiskt hot om inte mannens krav uppfylls. Eller bara, som artikeln pekar ut, mannen som för tio år sedan slog någon med sin familj som vittnen, som inte sökt hjälp eller pratat ut med någon, han har utgjort ett hot, ett latent hot om våld, i tio år.

Vad fan ska jag göra? Man blir mest ledsen och vill gråta, men samtidigt blir jag upprörd och vill hjälpa till. Så, någon, vad kan vi göra? Finns manligt nätverk kvar i Örebro? träffas de fortfarande? Ska vi män inte börja gå dit allihop, som en klen start? Vi får bjuda in någon till fabriken som tar oss upp ur denna politiska sömn...

/Olle, gröna soffan

Några länkar:

Tomas Wetterbergs blogg, varit med länge i jämnställdhetssnacket när det kommer till män.

Män i Örebro för jämnställdehets blogg - är det under den här rubriken manligt nätverk nu går?

Idag lyssnade jag på P1-programmet nya vågen från 22 april. En mycket skarp, för mig okänd, kvinna var med och fick Göran Greider och någon annan Göran att både hålla käften, lyssna och begrunda. Hon tog skönt mycket plats och hade grym koll på saker och ting. När jag lyssnat klart var jag tvungen att kolla upp vem hon är, och det visar sig då att det är en nära vän till en nära vän till den nära vännen Fabriken.. (nu börjar jag skryta igen, märker ni?) Det var ju roligt i alla fall. Kanske trist att man ska reagera på att en ung kvinna gör det hon gjorde, även om reaktionen var positiv, men.. ja.. nu var så fallet. Svårt att uppmärksamma en bra grej utan att på samma gång belysa och eventuellt underbygga den dåliga grej som ligger till grund för att man tyckte den där grejen var så bra.. Athena Farrokhzad heter hon hursomhelst. Skriver en hel del poesi tror jag. (?) Programmet handlade förresten om Postmodernism och dess potentiella hot mot humaniorans överlevnad. Som Svante Nordin uttryckte det: Det är svårt att få några forskningsmedel om man inte tror att det finns någon sanning därute att söka efter.

Ett Greider-citat från programmet:  "Det blir lättare att vara i världen som slö intellektuell, tack vare postmodernismen." (Angående Nordins utsaga att postmodernismen föddes ur utpumpade vänster-kämpar. När man inte såg någon tillfredsställande förändring av allt sitt slit blev man istället relativist och postmodernist.)

(Athena hette förresten "min" "tävlingshäst" som jag bildade ett framgångsrikt team med en gång i tiden. Saknar henne lite när jag tänker på det. Fint namn. Osv.)

Dagens bonus: en random bild från en vanlig sketen tisdag-kväll på Fabriken.

/Anna

..så har jag upptäckt att min stationära dator måste lä'mnas in och få någon nätdel bytt. Det här kostar ju lika mycket pengar som det kostar att hålla Benny Andersson skrivandes en medellång musikal. Trista pengar med andra ord!

Men det är det värt. Det har på riktigt börjat skapats musik nu, som nämndes här nedan. Jag har själv börjat dra lite försiktigt i någon digita-delay-ratt och sopat in en baskagge på alla fyra slag i fyrtakten.. Sedan tänker jag att Micke får stå för de mer avancerade tonala elementen, kanske Anna. Även om Micke senast i går sa saker som att tonaliteten bara är ett cover för rytmer, en tes han och jag delat i utan att veta om det i alla år.

nej, då tar jag väl min dator under armen och knallar iväg mot PCdata eller så..

/Olle, gröna soffan

Hett tips:

för alla som är, eller skulle vilja bli, intresserade av minimalist-musik i allmänhet och Steve Reich i synnerhet, hittade jag idag en jävligt schysst dokumentär om just Steve Reich på Youtube. Sök på 'Steve Reich South Bank Show' så ligger den uppe i sex delar. Asintressant om hans musik och liv, mycket snack från honom om konstuttryck i relation till den tid och det samhälle man lever i, mycket material från repetitioner med hans ensemble, hans eget snack om enskilda verk.... Ja, fantastiskt helt enkelt!

Fabriken är inspirerad och ska genast fortsätta skapa musik!

/micke, köket  

Visst!

När man som mest undrar vart man tagit vägen på bloggen, dyker man upp som från ingenstans med ett skönt bildreportage från en resa i Bergslagens gränstrakter som ägde rum för ett par veckor sen. Örebro och Fabriken gästades ju av den beryktade ensemblen Viskraft, och dagen efter det bejublade giget på Franz bar det av till Nora. Från början skulle bara jag och Johanna åka dit och besöka morfarn, men (nästan) hela den zombie-lika skaran som befann sig på Fabrikens golv släpade sig ut till minibussen, och sen gick det som det gick. Det jammades i Nora kyrka, lektes på nån lekplats, fikades på nåt lokalt fik, det käkades på (enligt rykten som jag och Johanna hört och använde som argument gentemot resten av gruppen)  Bergslagens bästa pizzeria. (Jag tror att vi efteråt var överens om att det med stor sannolikhet borde finnas bättre pizza-hak i Nora med omnejd). Och det såg ut som det såg ut, nämligen så här:

Obs: lägg märke till den fantastiska pärleportsliknande soff-inrättningen som vi upptäckte bakom den ökända pizzerian. Hur har man tänkt?

Och så är det en väldigt bra bild på Oskar (närmast Johanna), han är liksom både med och inte med på noterna. Det kan ju vara Disco-pizzan han jobbade med just då som liksom krävde det där ansiktsuttrycket, vem vet? Hur som helst, han är en skön lirare....

/micke, rummet med uteplatsen

Roffe Prim (Olles far) lämnas ensam hemma hos oss en stund, och vad händer? Jo det städas minsann. Dammsugaren åker fram, mattorna ut. "Ni tar inte in dom där förrän någon har dammat dom!!" Hårda ord. Men jag vet inte vad det är med dammet. Det är så snabbt framme igen liksom. Bara några veckor efter man städat så.. (åh gud vad fyndigt - farsapoäng till mig) Men tack Roffe! Det blev fint.

Skämt åsido, vi var och lyssnade på Göran Greider som talade på "Tankarnas trädgård". (En så himla bra grej, för övrigt. De ordnar kolossalt mycket föreläsningar i stan, de där sossarna, abf:arna och allt vad det är som samarbetar med det. Tummen upp!) Han var fryntlig. (Ibland får man för sig att ett ord beskriver något helt perfekt utan att man kan förklara vad ordet betyder. Så är det i detta fall.) Liksom sympatisk. En trygg figur. Han talade om klasser förr och nu. Att man helt slutat prata om arbetarklassen i media. Nu talas det om att 70% är medelklass. 10% överklass och 20% underklass. Det är liksom tryggt och bra på det stora hela, och de där 20% är för få för att störa ut det, för få för att kunna göra något åt sin situation genom att organisera sig. Så pratade han om att det kommit så många nya böcker som skildrar samhället. "Svinalängorna" bl.a (Kommer inte på fler..) Men eftersom arbetarklassen "inte finns" längre som begrepp i media så verkar man inte kunna/vilja tala om dessa böcker ur något annat perspektiv än det individualistiska. "Det handlar om en tjej som tar sig ur svåra förhållanden". Man skulle, menar Greider, kunna använda sig av dessa böcker för att göra en djupare poäng om samhället vi lever i, på ett kollektivt plan alltså. Så pratade han också om vad arbetarklassen är egentligen. Han hade några kriterier som handlade om MAKT, vad man har för makt över sitt arbete och sin arbetssituation. Han var ointresserad av etnicitet som en variabel i klassfrågan. Klasser handlar enligt honom enbart om människors olika förutsättningar - vad man har för makt att påverka sitt liv och det samhälle man lever i.

Typ så?

Sedan har jag tagit en folköl med Micke i köket, kollat hur Protools och nya datorn samarbetar och.. ja. Det var nog det.

Nu får någon annan skriva för tjyven. Jag har tröttnat på mig själv.

/Anna, blå rummet

ps. som bonus får ni en bild från min senaste seans. en gammal död släkting fastnade på kort.

Igår var det måndag. En helt vanlig måndag. Man kommer hem från jobbet och hamnar inte i gröna soffan som man kanske föreställt sig undermedvetet (?) på vägen hem utan snarare - relativt omgående - har man landat med ändålykten på en stol på en känd (?) indisk restaurang som ägs av en känd (?) indier (..?) med ett känt (?) smajl. Någon öl. Två. Olle, Bojjan, jag. Vi snackar om begreppet "struktur". Förvirring uppstår ur förvirringen.

Vidare i det falnande solskenet. Bishops. Kändisrummet! Shit. Första gången man fått sitta i det av skinn vadderade kändisrummet. Nille Asker, Herr "Vigselförrättare" Horvath och allas vår Micke möter upp. Några fin- och fulöl till. Klockan närmar sig sent. Det är verkligen dags för mig att dra mig hem. Vi går hem. Olle avviker vid Bibblan för att han inte kan hålla sig 100 meter till. (Någon får gärna förklara varför statistiken är så könsmässigt sned när det kommer till förmåga att hålla sig.) Mennnn hursomhelst dårååå... Bojjan och jag svänger runt hörnet där Indigo ligger och... går in. Det bara händer. Så sitter vi där, plötsligt, för tredje gången den kvällen, med öl i näven. Fin kväll! Måndag liksom.. man har satt standarden för veckan?

Nu är ovan nämnda Nille här på middags-besök. Han har illustrerat LO's kommande kampanj för sin jour-telefon. Håll ögonen öppna. Vi har fått tjuvkika, det är bra skit.

(jo jo, lite måste man få skryta)

/Anna, gröna soffan