Nu är det avgjort!

Vi bor på fabriken tills vidare.

Tills vi drar vidare i vida världen.

Det var lång kö när vi kom till öbos kontor. Så vi, eller mest Olle, Micke och Johanna (joooo..så vare..), satt och skrävlade i en soffa där. Garvade åt folk som försökte öppna dörren ut. Använde runda ord (tex stjärt). Lite skäms jag allt, å allas vägnar.

Men det är något med öbo som får en att vilja ställa sig upp och typ...moona.

Fast, vi gillar dem ju, för vi får ju bo här nu ju ju ju!

/Anna

Det har hänt massor av saker senate tiden, som inte fått plats på bloggen. Detta beror nog främst på ren utmattning. Men de flesta saker har ju nämnt men inte fått huvudfokus. Det som faktiskt fått huvudfokus är huvudbonader, Streaplers, det att se ut som en idiot och hårda kommentarer.

I helgen såg jag Kent, spelade på klubb och i kyrka. Allt var skitball. Nu kan tilläggas att jag träffat en präst tillsamans med Anna. Det är inte för att vi har några planer på att gifta oss eller så, mer för att kolla upp vad det där med tro egentligen är. VI fick inga klara besked, men det var mycket spännande och intressant. Prästen (Erik Johansson) är hembjuden på mat och samtal vid tillfälle. Kan bli spännande.

I kväll blir det våfflor. På fredag kan det bli någon slags fest. På lördag någon slags performens.. Mycket nu. som sagt.

/Olle, Gröna soffan

Här ser vi Olle sekunderna innan han knackar på Streaplers turnébuss i syfte att en gång för alla försöka roffa åt sig det mest åtråvärda trum-giget i svensk populärindustri just nu. Som ni kan se är han vid gott mod, inget verkar kunna stoppa honom, virvelhandens fingrar formas till ett segertecken...

Jag vet faktiskt inte hur det gick för honom; bäst är kanske att han själv får skriva ett inlägg om utfallet av denna brådmogna störtdykning ned i dansbands-svängen.

/micke

Visst!

Någon kom hem med en morotsmössa, och vi i fabriksledningen var så klart inte sena att skapa någonting av bestående kulturellt värde med hjälp av denna huvudbonad. Man kan säga att vi är lite som den där kungen i sagan; allting vi tar i blir till guld. Men i en mer abstrakt bemärkelse.... ja, döm själva.


Anton Corbijn, släng dig i väggen!


/micke

Det är påsk. Fortfarande. I vardagsrummet gästar den mest nyliga fredagsbloggaren och det pratas diverse religion. Slås i biblar och koraner. Friskt vågat hälften vunnet. (Någon av de mer aktiva få blogga om detta senare.)

Själv har jag försökt väcka liv i min sovande datamaskin, för att ånyo kunna spela in musik. S k a p a. Denna fascinerande mänskliga drift.

Tidigare på dagen satt jag och spelade (klaviatur) på mitt rum. Ur dunklet bakom mig hör jag toner av en gitarr stegras så sakteliga. In smyger Micke och sätter sig tillrätta på sängen. Olle är inte sen att haka på. Från ingenstans har jag alltså ett komp till mina låtar. Och inte vilket komp som helst.. aaamen visst.. det var grymt! Det rycker ju inte mindre i musiktarmen/pianoarmen/sångbarmen efter den händelsen direkt. 

Jag passar också på att smyga in en brasklapp angående nästa helg. Det har väckts en idé om att göra en offentlig performance av något slag. Som i vardagssurrealism, eller gatukonst, eller nåt sånt.. vi tänker oss att vi bör vara ett lite större gäng än vad just ledningen utgör, så vi återkommer med mer info under veckan och hoppas på att några fler vill vara med. Lördag siktas det på. 

/Anna, Macintosh OS X Tiger.

Vi har många vänner som är engagerade i en massa saker, med stor spridning, allt från konstmusik till tequila-drickande. Den här fredagen skriver Karin i vår blogg, en av de politisk-ideologiskt mest engagerade människorna vi känner. Så, informatör för kristna fredsrörelsen, snart på väg till Palestina och aktiv medlem i Amnesty, varsågod Karin:

-----

Kuba: Öppna en resekatalog och den visar bilder på leende gubbar och gummor, kritvita palmkantade stränder, färgglada fiskebåtar på ett azurblått hav, rom och salsa.

Kuba är säkert allt det där, men en massa annat också. Att det är en kommuniststat som styrts av Fidel Castro i nästan fem decennier känner de flesta till. Och ingen missade väl att Fidels yngre bror tog över makten för några veckor sedan.

Det finns mycket mer att berätta om Kuba. Den 18 mars var det precis fem år sedan Castro lät arrestera 75 personer i ett svep. De fälldes för ”brott” som att de haft en radio, skrivit under upprop för demokrati och skrivit regeringskritiska artiklar. För det fick de långa fängelsedomar, många av dem runt 20 år. Femtiofem av dessa sitter fortfarande i fängelse, många av dem är svårt sjuka och får inte tillräcklig läkarvård.

Jag är med i en Amnestygrupp som jobbar med det här fallet. Vi försöker skapa opinion om brotten mot de mänskliga rättigheterna på Kuba, skriver brev till regimen och samlar in pengar till Amnesty genom att stå på torg och frysa med insamlingsbössor.

När jag för Kuba på tal bland människor som jag träffar, får de ofta något besvärat i blicken. Kuba är fortfarande omhuldat av många som något av ett kommunistiskt … om inte paradis så i alla fall någon form av förebild. Och visst, det finns säkert många bra saker med Kuba. De är kända för sin högklassiga sjukvård och vänner som varit där säger att de inte mött den massiva fattigdom som är ständigt närvarande i till exempel Centralamerika. Men så länge människor löper risk att hamna i fängelse bara för att de säger vad de tycker, måste omvärlden protestera.

En av styrkorna med Amnesty, tycker jag, är att organisationen jobbar med MR-brott överallt, inte bara på de värsta ställena, som Saudiarabien, Kina eller Zimbabwe. Även Sverige har fått kritik, senast för att regeringen samarbetat med CIA i dess krig mot terrorismen, trots att CIA använder brutala metoder som tortyr och försvinnanden.

Jag känner mig lite som syster duktig som kommer och tjatar om mänskliga rättigheter på bloggen. Men det här ÄR ju viktigt, och vill du göra en liten insats denna påsk, gå in på Amnestys hemsida och delta i månadens aktion som handlar om Kuba.

/Karin

Vad ska man ha en blogg till om inte till att ställa frågor rakt ut i etern? Nej, precis. Inte nåt. 

Nu undrar jag nämme-ligen varför det bara är kvinnor som kallas till institutionen sjukvården för att kontrollera sin kropp, och mer specifikt - sina bröst och sin livmodertapp. Några alternativ:

a) jag har missat att också alla män kallas till cellprovtagning för ev prostatacancer.

b) kvinnor löper signifikant större risk att drabbas av cancer i dessa delar av kroppen än män att få prostatacancer och kontrollen av kvinnors kroppar subventioneras därför. 

c) det är ett modernt sätt att kontrollera kvinnans kropp.

d) man ar antagit att män ändå inte skulle gå till provtagning om de fick kallelse, de löper dock lika stor risk som kvinnor att få cancer i könsrelaterade områden.

e) ?

ja.. hur kan det tänkas ligga till? 

/Anna 

Vi kom hem från Uppsala halv sex i morse. Man undrar ibland hur man orkar göra sådana avbrott i någon slags vardag och ställa upp på att använda 18 (!) h av sitt liv för att åka och spela gratis (mer eller mindre) i en annan stad. Eller så är det just det man vill, bryta vardagen..

Men kul var det iaf! Jag var snabbast på stället och utnyttjade det väl. Stefan, som gör musiken jag spelar till, skulle som han själv sa "aldrig dra i handbromsen" när det kommer till mitt trumspel. Inte jag heller.

I morgon spelar Kent. Det ska bli ball som fan att se. På lördag är det klubbgig på Back stage. Det ska bli spännande. Jag vet inte vad jag ska göra men nått som har att göra med slagverk och trummor har jag räknat ut. Lika tidigt på söndagen som Back Stage-giget blir sent på lördagen ska jag spela i kyrkan tillsammans med gamla Coy-kompet. Jävligt osannolikt att vi skulle spela igen för första gången på länge i en kyrka. Men roligt! Och inte gratis.

Nedan kan man se mig spela trummor med Stefan, fast för länge sedan. Visst ser jag avslappnad ut?:S

Olle, gröna soffan.