Igår, lördag, firade vi Staffan som jobbat sitt sista pass på hotellet. For ever and ever. Jag fick ett ryck och styrde upp köket. Ledord: höstmys.

Förra helgen anstormades vårt hem av en liten men ack så hetsig grupp unga män som uruppförde en hyllningskväll till Dave Matthews Band's ära. Om man vill få en liten liten inblick i hur detta tedde sig så kan man kika på bilderna nedan. Jag hade en top-spot där jag satt i soffan mitt emot - första parkett - och beskådade. Kvällen fortlöpte med en fantastisk dans-akt på Stället och sedan en redan historisk whiskey-efterfest hos oss.

Ja då kommer det, de förnedrande men jävligt roliga bilderna..

Håll till godo!

Ja herregud. Jag tror barnen på gården slog rekord i hutlöshet idag. Jag satt och sydde på symaskin i köket, ensam hemma, mörkt ute, ljust inne.. så rasslar det till i busken utanför köksfönstret och en unges fejja sticker fram mot rutan. Han stirrar in på mig och börjar banka på rutan och ropa nåt. Glad i hågen.

Jag bara glodde tillbaka. Egentligen ville man ju säga ett och annat men jag har lite gett upp hoppet om att dessa barn är kommunicerbara. Det finns ju de i fabriken som har försökt, så att säga..

Vad händer här annars då? - förstår jag att ni undrar. Jorå. Det rullar på, som man säger. Ett fett dansgolv på tanzwerk i lördags med ett dj-crew  som jag inte vågar försöka stava till. Jag gjorde ett tappert, det var VERKLIGEN tappert, försök att laga sushi till min bror och hans fru som aldrig testat sushi förut. Det blev SKIT. Så nu har jag skrämt bort dom från sushins vackra värld... kanske även mig själv. Fy sjutton. Fick slänga så sjukt mycket sushi, ni skulle ha sett. Så mycket äcklig sushi på samma plats har nog ingen sett tidigare. 

..på de som vågade. Bu till er som inte gjordet. Tex Micke och Olle. BU.

...är att kolla in den här sidan.

www.yearbookyourself.com

Känner någon form av skuld för att jag skriver om så trista saker och försöker härmed kompensera. Kompensationen utgår från en alltigenom egocentrerad världsbild som bygger helt på mina känslor - känslor som nu, till skillnad mot för några timmar sedan, är övervägande positiva. 

Dessutom, eftersom det är dåligt med skriverier från de andras sida så tar jag helt enkelt för mig. WTF liksom. 

Jag har nämligen varit i stallet igen, och den här gången fick jag rida en tävlingshäst.. Malva. Fälttävlan är det hon sysslar med till "yrket", och hon var grymt känslig, välriden och mycket.. spännande. Vi hade hoppning på schemat och jag var lite nervo. Tio år sedan, ni hajjar. Aja.. nu orkar jag inte skriva mer om det. Den som är intresserad kan väl fråga. Jag skulle liksom älska att berätta i detalj men det känns fel just nu, just här. Bara detta också: ni borde testa!! Det är så sjukt adrenalin... ja. Adrenalin helt enkelt.

En annan grej då, i samma positiva anda. Det skrivs en hel del musik just nu. Även jag, min brutus, har kommit igång. Några feta/roliga/nätta beats har stuckit upp sina små lurviga huvuden ur jorden. (wow, vilken metafor). Genre: Universitets-house. (med samplingar som "people, mind and body")

Ok, de andra borde verkligen skriva om sina eskapader.

/Anna 

..skriva om det svarta. Igen.

Lyssnade just på P1, studio ett. Det handlade om trafficking i Rumänien. Hur fattigdom skapar monster osv.

Men jag kan inte komma ifrån följande tanke/känsla: det fokuseras ofta på tjejerna, på arbetet med att hjälpa dem bort från skiten. Frågan som väcks i mig är.. vilka är det som orsakar så enorma mängder sådan skada? Det är ju nämligen ännu enormare mängder män (och några kvinnor). Hur kommer man åt detta? Vilka är det? Det måste vara minst en i min trappuppgång, varannan man jag möter på gatan..?? Fan... jag fattar inte. Jag fattar ÄRLIGT inte hur man kan bete sig så mot andra människor. Och jag fattar än mindre hur så många kan bete sig så illa. Se på andra, se på kvinnor/barn med sådana ögon. Låta en människa bli objekt på ett så jävla groteskt sätt. 

Jag var bara att tvungen att skriva av mig. 

/Anna