Ja, då var det gjort, Örebros första crossfit-pass i finskt boende-miljö i och i synkad trupp. Detta hände på ÖKK (Örebro KraftssportsKlubb) i går runt lunch. De deltagande var Anna, Olle och Robban... Historisk händelse, i flera avseeden.

Crossfit: Att göra en rad styrketräningsövningar med lätta vikter runt runt utan paus i tjugo minuter (eller annan tid). Bilder finns på facebook för den som vill se, kanske kan man lägga upp här också.

Hur som helst var det otroligt jobbigt och otroligt. ja, jobbigt. Jag har ont i kroppen idag också och hade hjärtklappning fortfarande så sent som i natt...

Men det var intressant att testa och säkert bra träning.

Ursäkta frånvaron på bloggen, men ovan finns viss anlending till fråvanon, alltså att planera crossfitpasset (vilket Robban gjorde).

/Olle, på sitt rum

Vi har nu två brevbärare, som kommer med ca 30 minuters mellanrum. Känns det igen? Det har hänt er också?

Vår 2:e brevbärare har grön jacka och gråa byxor. Efter att det petats ner någon trött organisationstidning och någon liten onödig pamflett i brevinkastet så tänker man ofrånkomligt: "vad är det för liv i trapphuset?". Man kikar ut genom titthålet bara för att få det bekräftat. Javisst, det är killen med grön jacka, gråa brallor och flatrate. Han pratar alltid i telefon. Med nån polare. Högt. "Näee man behöver ju inte bli ihooop bara för att man hååånglaaaarrrrr..." och liknande, med ljudvolym 11,5 på richterskalan.

Fem minuter senare susar han förbi fönstret på väg till nästa trappuppgång. Still talking. Still loud. 

Det är fint. 

/Anna 

idag har det bakats lussebullar igen.

ätit lussebullar igen. 

och sedan kom Micke hem med:

THE OFFICE-BOXEN!!!

shiiiiiiiiiiiiiiittttt..... 

julen och ja.. allt är räddat. 

/a

Nu har Flunsan 2008 hållit oss på Fabriken i ett rejält grepp i en veckas tid. Vi börjar se slutet på tunneln. Märkliga fenomen och stämningar kommer med flunsan.

a) Man hostar och avlöses av samma hosta från ett annat rum i lägenheten.

b) Man bär de mest underliga (läs FULA) kläder (utan att skämmas). 

c) Stämningen luktar död och förruttnelse. (Nja, ok, men lite söndag-eftermiddags-svett åtminstone.)

d) Från att ha kunnat kallat oss ett tv-fritt hem har TV:n totalt tagit kontrollen över (fjärr-)kontrollen. Dåliga program på dåliga program på dåliga filmer på dåliga program på dåliga serier... var man inte sjuk så...

e) Från att ha kunnat kallat oss ett tv-fritt hem har TV:n rest sig ur sin dvala, skakat av sig dammet och blivit en kär vän i sjukdomens tid med intressant information, upprörande fakta och fin underhållning att bjuda på.

Det man ändå kan glädja sig åt i allt detta frossande i svettningar, huvudvärk, tablettknaprande, vattendrickande, sovande osv osv är att det ju tillslut, I ELFTE TIMMEN, blev en Sjukdag -08. Och inte bara en utan tre..för min del alltså. Projekt "Sjukdag -08" förklaras härmed fullbordat, utfört och avklarat. 

Jag önskar alla lite, lite, lite god jul. Redan nu liksom. 

/A

"VI kommer än en gång att visa världen att Aerika är obönhörligt i försvaret av vårt folk och forcerandet av våra intressen, och förbundna till idealen som skiner som en fyr över världen: demokrati och rättvisa; möjligheter och beslutsamt hopp - därför att amerikanska värden är Amerikas mest fantastiska export till världen" /B. Obama, enligt ETC #50 2008

Jag mår illa. Och skäms lite över att jag trodde att han skulle vara något annat än just det där...

/A

Ja då var man vaken lika tidigt som när man "arbetade" på posten då. Men inte för att jag gått upp tidigt utan för att jag inte gått och lagt mig.

Den där känslan strax innan man ska somna, nej, jag vill ju inte bli medvetslös nu, jag har ju inte gjort nått vettigt idag.. Micke kallade mig white trash och syftade inte på mitt pigment utan mina matvanor; popcorn, glass, pizza, godis, öl.

Eller, man lyssnar på sig själv spela trummor, man är ung och vet inte att man inte klarar av att spela så svåra grejer, man är mitt uppe i det, då. nu. Man hör hur man spelar till metronom, hur man när man efter ett fill eller någon figur måste kompentsera för att man ökat lite eller sackat lite, oftast ökat, jag ökar nog oftast lite. Då hade man vid efterlyssnning sagt att det var perfekt, inga fel. Nu hör jag hur jag kompenserar, det händer nått, nästan omärkligt och det stör de andra musikerna, det stör tiden. Min uppgift som trummis är att vara i tid, allt sker i tid, det kreativa är lagt ner, liksom utdraget över en tidsaxel, utrullat likt en lång matta. På engelska är samlingsnamnet för allt som rör rytm och tidspassning "time". Det är bättre än alla ord svenskan har. Man bör här även påpeka det godtyckliga i det jag gör som musiker, jag är ett litet litet barn som slår med uppsåt mot mobilen som hänger ovanför min babysitts. Jag vet att andra musiker kommer försöka övertyga dig om det viktiga i det de sysslar med. Men om du inte tycker det är viktigt är det inte det, för dig. Det angår dig inte, rättfärdigat. Fallet kan vara ännu värre med andra kultur-"yttringar". Varning där för skådisar.

Eller, man tänker på sin väns belägenhet, att stå på randen att skiljas, om än kanske temporärt, från en livskamrat...

Eller, man tänker på människor som har ett helt annat sätt att se på vari livets mål och mening är, vad som gör rätt rätt och fel fel, som inte anser sig böra ha sex före äktensakpet, som osäkrar den fria viljan och förlitar sig på en idé om en allvetandes, allgod, allsmäktig person som de har kejsarens nya relation med.

Eller, man är bara rastlös, skitsur, glad, sorgsen, upprymd, eller bara trött..

Jag bifogar väl vald bild..

/Olle, trött

Några avtryck från en ganska helt och hållet vanlig torsdag förmiddag in da Fabrico.

jojo.. jag ska fatta mig kort.

nedan kan beskådas några bilder som jag nu kommer att skriva diverse information om, för att man lättare ska kunna tillgodogöra sig dess innehåll. så att säga. särdeles och stundom. 

mickes cykelkedja kaikar ur. hoppar ur led. cykeln står av denna anledning och vilar i sitt ställ i många många veckor. tills en kväll när det spritter till i fabriksledningen och cykeln dras in i huset för att styras upp. nu är det banne mig allvar! ärmarna kavlas upp till den grad att tröjorna helt enkelt åker av kropparna och där står de sedan, halvt nakna i trapphuset med en bångstyrig cykelkedja. skönhet i sin modestaste form. 

en intressant sak är vår sophink i köket. alltså ni vet "THE SOPHINK" där ALLT skit som inte ens går att sortera - diska torka och sortera - slängs. vi tre i fabriksledningen har under 1,5 års tid tillåt oss att ha en gammal kartong som sophink. det är faktiskt svårt att tänka sig nåt sunkigare. särskilt när den tjänat på sin post i just 1,5 år. för egen del är jag inte ett dugg förvånad. jag själv skulle kunna ha det så i 1,5 år. men att trenne personer med ett visst mått av högskolepoäng tillsammans kan tillåta detta att fortgå... ytterst märkligt. gruppens psykologi äro outgrundlig. 

/anna